Skjut inte upp dina drömmar ♥

(null)
Jag väntade nästan 15 år med att ta upp ridningen efter det att jag flyttade från Göteborg till Stockholm 2005. Nu i efterhand fattar jag inte varför men väljer att tro att allt har en mening.
 
Jag hade egen häst på gymnasiet som jag tävlade med i hoppning. I början på 1995 skadades jag dock svårt i samband med en tävling och när jag vaknade upp på sjukhuset kom beskedet: Du kommer inte kunna rida igen, i alla fall inte de närmaste åren. Jag fick aldrig mer sitta upp på min älskade häst, Betty Boop. Dagen när hästtransporten rullade iväg med henne då hon blivit såld är ett minne som länge brände i hjärtat... Det var några svåra år som följde. Jag tappade bort mig själv, min identitet, mina drömmar.
 
Efter några år hyrde jag en häst 1-2 gånger i veckan och det var härligt. Men stallet låg jättelångt bort från där jag då bodde så det var ett projekt på flera timmar att åka dit ToR. Det kändes alltför stökigt och när jag flyttade till Stockholm blev det inte av att jag tog upp ridningen igen. Och sedan kom barnen, flyttar, nya jobb, skilsmässa, nya relationer, livet. Min längtan efter att rida och vara i stallet trängdes bort. I nästan 15 år.
 
När jag föreläser om stress pratar jag ofta om att många av oss är som en vuxenversion av Alfons Åberg. Det finns en bok där han "ska bara" leka med gröten, pyssla på rummet, fixa och dona INNAN han kan gå till dagis med sin alltmer frustrerade pappa 🙂 Och jag har min egen erfarenhet på det temat. Det var mycket "jag ska bara" och vips så hade 15 år passerat...
(null)
Tjejerna pratade om sin längtan efter att börja rida men det är en svår sport att satsta på när inte båda föräldrar vill. Jag ställde oss ändå i kö förra våren för att få en uppfattning om hur långa väntetider det är, jag trodde att det kunde vara flera års kö till ridskolan. Men vi fick plats, alla tre!
 
Och vi började rida förra hösten, vi hittade en modell som funkar där jag sköter allt. Första gången jag satt upp och red mitt första pass i paddocken var speciell. Det var som att en del av mig kopplades på igen. En del som aldrig riktigt försvunnit. Som att allt på något sätt fanns kvar, minnen och muskelminnen och kunskaper. Det var en väldigt häftig känsla, att mellan 26 och 41 hade jag knappt suttit på en häst. Och ändå var det som att jag aldrig suttit av...
(null)
Jag tror att den största framgångsfaktorn och nyckeln till att jag lever min dröm igen (i liten skala i alla fall, klart jag drömmer om en egen häst) är att vi hittat ett helt fantastiskt ställe att rida på. Bogesunds gård & ridskola som ligger alldeles i närheten av Vaxholm är precis ett sådant ställe som jag drömt om.
 
Först och främst har de en filosofi som långt ifrån alla ridskolor har. Hästarna går inte fler än två pass per dag, kommer ut i riktiga hagar dagligen, är väldigt välskötta och fina att rida. Det är ganska små grupper och jättebra tränare. Familjen som driver gården är engagerad, varm och otroligt jordnära. Det är aldrig "rullande band" utan innan min lektion har jag gott om tid att pyssla med min häst, och även efteråt. Det är så nära att ha en egen häst man kan komma, genom att rida på ridskola 😊
(null)
Finaste Vidar, världens snällaste i boxen. Som en stor nallebjörn. I stallet finns inga tankar på mobilen, sociala medier, jobbet, coronavirus, livet utanför. Så fort jag sätter min fot i stallet så är det bara nuet som räknas. Älskar den känslan!
 
Godmorgon, söndagen den 14 juni!
Åhhhhhh, jag vill bevara varenda sekund av dessa sommardagar i en liten ask och plocka fram vid behov. Den här våren har ju försatt många av oss i ett lugnare tempo. Borta är flängiga turer till köpcentrum och miljoner timmar pendling till jobbet. Borta är att gå och handla i tid och otid, trängsel och stress. Borta är (över)fulla kalendrar och för lite tid för återhämtning, även på helgen. Borta är en sommar där det ska hinnas med massor av aktiviteter.
 
Istället. En sommar hemma, utomhus. Hemester. Lugn, vila, möjligheten att få en paus. Det känns långt borta att boka resor, planera för konserter, fester. Och det känns helt ok. För vi bor ju ändå i världens vackraste land ♥ Varenda person jag pratat med ger uttryck för att det ska bli ganska skönt ändå att lufsa runt här hemma en hel sommar. Vad känner du?
 
Nu ska jag göra kaffe, sätta mig i solen på altanen och bara lyssna på måsarna som verkar ovanligt (morgon)pigga 🙂 Och kontentan av detta inlägg är en påminnelse till mig själv och till dig; skjut inte upp dina drömmar. De kanske inte alls handlar om "reach the stars" och ligger 10 år fram i tiden utan handlar om att komma in igenom en stalldörr igen. Lukta på en varm häst, kratsa hovar, trava runt i en manege, mocka lite skit.
 
Min mamma väntade hela sitt liv med att använda sina bästa kristallglas. När hon fick Alzheimers hade hon inte längre någon glädje av dem. Nu står de i mitt kök och ibland dricker jag mjölk ur ett, bara för att. Bara för att jag kan, för att jag lever. Så skjut inte upp dina drömmar och önskningar. Det finns alltid en väg framåt.
 
KRAMAR

Sommarlov & Håkan Hellström

(null)
Idag skullle vi alla sex ha åkte till Altea i Spanien i över två veckor för att fira att mina svärföräldrar fyllt/fyller 70 år ♥ Totalt var vi 13 personer som skulle åka, hela Jockes familj, och det hade vi sett fram emot i nästan ett år. Nu är ju inte den här besvikelsen originell på något sätt, det är många som haft alla möjliga slags drömmar framför sig i år, giftermål eller andra stora firanden, som skjuts på framtiden. Men jag kan ändå få tycka att vissa dagar kan man få säga "jävla skit(coronavirus)!".
 
Jag läste igår på Håkan Hellströms instagram: "Ahhhgghhh! Ikväll skulle vi ju ha spelat... Och i det här otroliga vädret. Jaja. Fasen. Ett år till bara. Pust, pust, kämpa, kämpa, mot ljus alla. Luv."
 
Alltså, fy fan vad hårt det måste kännas. Ett fullsatt Ullevi (som sålde slut lika snabbt som nyinkommen DAX handsprit hos Apotea), strålande sol och värme, så mycket kärlek ♥ Stackars Håkan 🙂 Men jag tar till mig av hans rader. "Kämpa, kämpa, mot ljus alla." Exakt så är det ju, vi kämpar alla mot ljuset.
 
Och egentligen är det inte så svårt att njuta just nu, att vakna till sol och somna till sol, att vakna till ljus och somna till ljus. När jag gick upp 07.00 denna lördagsmorgon var det redan båtar och vattenskotrar ute på havet som var på väg att fånga dagen.
 
Och sommarlovet har börjat, bara en sådan sak! Vi kan väl alla minnas känslan när man var liten och heeeela sommarlovet låg framför ens fötter. Den frihetskänslan, nästan en oändlig tid av lediga dagar med sand mellan tårna och en glasspinne i handen. Eller, så BORDE det i alla fall få vara och få kännas för varenda jäkla unge på det här jordklotet 💕
(null)
När jag sitter här vid matbordet och tittar ut över vattnet är det lätt att bli lite filosofisk. Vi är så små, små obetydliga egentligen. I förhållande till så mycket annat. Havet, bergen, himlen, solen. Var och en av oss är knappt märkbar i större perspektiv. Men tillsammans är vi kapabla till så sjukt mycket, det har verkligen de senaste åren visat. Världsomfattande rörelser så som MeToo och Black Lives Matters. Och också förmågan att bekämpa detta virus. Eller att bekämpa terrorism i världen. Tillsammans kan vi göra så otroligt mycket gott, och alla betyder något i den kampen.
 
Jag kom precis att tänka på några textrader från en låt med Chainsmokers. Paris. Jag lyssnade mycket på den låten en period och jag tycker om texten som har en melankolisk ådra. Den går säkert att tyda på olika sätt men jag uppfattar den som en metafor för att lyckas (över)leva i en ibland galen värld men också om att finna en (egen) plats där allt känns ok. En plats som är värd att kämpa för. Jag tycker den passar bra för att avrunda det här inlägget. Vi faller tillsammans. Och vi reser oss tillsammans ♥
 
If we go down then we go down together
They'll say you could do anything
They'll say that I was clever
If we go down then we go down together
We'll get away with everything
Let's show them we are better
Let's show them we are better
Let's show them we are better
 
♥♥♥

Life goes on ♥

(null)
Alltså, vilken kväll det var igår ♥ Den lever vi länge på tycker jag. Första riktigt varma kvällen för året, det är alltid något speciellt. Vi beställde pizza och åkte till Eriksö som är en härlig badplats i närheten av Vaxholm. Har ni vägarna förbi i sommar så åk gärna hit för några timmars sol och bad. Missa inte heller Skypark, Stockholms största äventyrspark som ligger precis bredvid.
 
Barnen började med att doppa fötterna men eftersom de är experter på att få som de vill slutade det med att de badade för fulla muggar, är det sommar så är det 🙂
(null)
Pizza on the beach är aldrig fel. 
(null)
Chèvreost, pinjenötter, parmaskinka, ruccola och honung på pizza är heller aldrig fel 😋
 
Godmorgon tisdag!
Jag hade, vädret till trots, en riktigt tuff dag igår. Bröt ihop på morgonmötet på Skype med min arbetsgrupp, grät och fick avbryta mötet. Pratade länge med min chef efteråt som är en väldigt stöttande och klok person. Att ha människor runt omkring som bryr sig och är kärleksfulla, det betyder så mycket.
 
Efter att ha suttit i Tjejzonens chatt i nästan fem år och numera i Självmordslinjen så kan jag verkligen säga det med eftertryck. Det är många gånger avgörande. Det behöver inte vara många, det kan räcka med en sådan person. Men att det finns någon som på riktigt vill dig väl, det är människans främsta livlina ♥ Och med det sagt har jag full förståelse och respekt för att det inte alltid räcker till, att människor faller igenom ändå. Men när det inte finns en endaste människa som på riktigt bryr sig om just dig, då är det oerhört svårt. Vi behöver kärlek, så är det bara. Att få kärlek. Och att ge kärlek.
 
Jag hade svårt att fokusera igår, fick typ ingenting gjort på hela dagen. Det var som om någon sugit ur mig all energi med en dammsugare... Det enda som fanns kvar var massa dränerande känslor. Hopplöshet, sorg, ilska, förtvivlan, vanmakt, frustration.
 
Så idag behöver jag hitta tillbaka till mitt normala jag igen. Det har hänt några gånger per år att jag tappar fotfästet i vissa situationer och blir väldigt ledsen. Och det är helt ok att det blir så, förstås. Det viktiga är att komma ur svackan igen. Och det brukar jag lyckas väl med. Så även idag.  
 
Citatet här nedan är fasen ett av de bästa, när man är deppig. Jag vet inte vad det är med mig men jag har fått svårt för superpeppiga livscoacher de senaste åren. Att man ska fånga dagen och nå till stjärnorna och flytta berg med sina tankar.
 
Ibland är det kanske inte alls det bästa att "visualisera din dröm och nå dit du vill" utan att träna sig i att ha tilltro till att livet fortsätter, trots att det kan vara tufft. Att "bara" våga följa med livets flod, utan att bygga en jävla superflotte för att komma fram snabbare än alla andra... Det är mod för mig. Att inte behöva vara en supermänniska. Det är ju det som är det största, det renaste, det modigaste. Att enbart vara sig själv och stå stadigt i det.
 
Nu börjar den här dagen. And life goes on. Ta hand om dig ♥♥♥
(null)